Hjärtat blöder litegrann.

Det bor en gammal herre i en annan trappuppgång i vårt hus. Varje dag sedan vi flyttade hit fick han och hans söta lilla dvärgpudel mig att le när de knatade fram i makligt tempo varje dag, flera ggr om dagen. Ihärdigt men lyckligt. Jag hälsade på dem ibland, klappade pudeln lite och såg hur stolt herrn var över denna lilla hund, hans ögonsten. Jag noterade också att de var bekanta med de flesta brevbärarna och andra hundägare här.
Så blev det vinter och vi såg inte radarparet så mycket. Och så blev det vår och vi pratade om dem och undrade vart de tagit vägen.
Sedan berättade Tobbis någon vecka efteråt att han sett herren utanför huset, utan hund. Och så är det alltså nu. Hans lilla hund är inte med längre.
Nyss såg jag honom vara ute och sakta ta sig fram med några gångstavar, som för att ersätta motionen han går miste om nu när hans ständiga följeslagare är borta.
Jag blir bara så ledsen. Vill springa ut och ge honom en kram. Djur borde inte få dö. De borde vara odödliga! Superdjur, liksom.