Dumma, DUMMA mig.

Jag kan verkligen få psykbryt på mig själv ibland.
Det är inte ofta jag stöter på människor som jag BARA INTE KAN MED. Men när det händer är det för jävligt! FÖR JÄVLIGT!

För när jag inte kan med någon så går det bara inte att vara sådär trevlig och tillmötesgående som jag i regel är (...?). Hur mycket jag än försöker; Varenda fiber i kroppen sätter sig på tvären och hela min uppenbarelse liksom jobbar emot trevligheten. Munnen vägrar le, rösten vägrar låta snäll och ryggen vill helst visa sin sida till. Det handlar inte så mycket om att jag är OTREVLIG mot någon, utan snarare om att jag inte är trevlig. Fattar ni?
Och sen, senare när jag sitter och tänker igenom dagen så minns jag det. Att jag var inte-trevlig mot den där personen (som jag ju kan tycka är så fruktansvärt outhärdlig). Och då mår jag så dåligt över det. Och tänker snälla tankar om den personen som gör att jag får sjukt dåligt samvete. Sedan lovar jag mig själv att jag ska vara sååååå snäll mot honom/henne nästa gång jag råkar på honom/henne. Inte snäsa, vara sarkastiskt eller inte skratta åt hans/hennes skämt. Väääärldens snällaste Jessica ska jag vara då. Jojomen. Jag LOVAR mig själv det. Och så känns det lite bättre.

Men sedan träffar jag den där personen igen. Och den är så jävla irriterande och puckad och jättesvår att faktiskt vara extra snäll mot, så det går inte. DET GÅR INTE! DET GÅÅÅÅR IIINTEEEE!!!

Ooooooch sedan sitter jag och mår dåligt över det igen. Jag är ju en snällis egentligen. Ingen mobbare som får folk att känna sig dåliga. En snällis.
Åh.

Vilket rörigt inlägg. Sorry. Jag ska gå och lägga mig nu. Tobbe är inte hemma än, så än så länge borde det gå bra med pokern! :)